What Remains of Edith Finch släpptes 2017 till PC, Xbox One och Playstion 4 och ingår i den genre av spel som populärt brukar benämnas som walking simulator. Det är kanske också det bästa spelet i denna genre. Spelet har hyllats av kritiker och fick under BAFTA Games Awards 2018 en utmärkelse i kategorin “Bästa spel”. En walking simulator är ofta mer av en interaktiv upplevelse än ett typiskt spel och brukar inte innehålla fiender eller snabba actionmoment. Ett avkopplande spel helt enkelt.
Familjemedlemmarna dör som flugor
I What Remains of Edith Finch får man spela som just Edit Finch och man återvänder till det mycket speciella hus där man växte upp en gång i tiden. Huset har dock stått öde i flera år men genom att gå igenom saker man hittar i huset börjar pusselbitarna läggas på plats. Det visar sig att ens familj och släktingar har dött en efter en på olika sätt, inte sällan i mycket unga år, och det talas om att en förbannelse vilar över familjen Finch.
Den här typen av spel utspelar sig oftast i väldigt vackra och välgjorda miljöer, vilket inte var möjligt förr i tiden när spelen bestod av primitiv, pixlig grafik och “blippblopp”-ljud. Något som dock blivit populärt på senare år är att bygga pärlplattor med motiv från dessa gamla dator- och tv-spel. Har man en pojk- eller flickvän som gillar retrospel kan det vara en perfekt alla hjärtans dag dekoration med en sådan föreställandes någon spelkaraktär från till exempel NES eller C64.
Många lönndörrar
I What Remains of Edith Finch finns inga pärlplattor, men däremot en väldig massa tavlor och inramade insekter som hänger på väggarna. Det visar sig även att alla dörrar till rummen har förslutits och man kan endast kika in i dem via ett titthål i dörren. Det visar sig dock en bit in i spelet att man visst kan komma in i de olika rummen då huset har en massa lönndörrar som leder till hemliga gångar.
Det är ett väldigt stort hus med flera till synes hemgjorda påbyggnader på höjden och i spelet guidas man genom de olika rummen på ett snyggt sätt. I varje persons rum finns dessutom en bok eller ett dokument av något slag som tar en bakåt i tiden där man får spela som just den personen dagen som han eller hon dog. Man får då alltså veta på vilket sätt personen dog och det kan ibland vara ganska makabra sätt.
Storyberättandet i spelet är väldigt väl genomfört och det känns som att inget har lämnats åt slumpen av spelutvecklarna på Giant Sparrow. Det här är ett spel som passar även dem som normalt inte brukar spela dator- eller tv-spel. Den största delen av spelen går man nämligen omkring i sin egna takt det enorma huset och utforskar saker för att lära sig mer om sin familj.